Revansch i Tvetaberg- Race report!

Ända sedan jag bröt Tvetaberg ultramarathon 2022 har DNF-Demonen spökat i mitt huvud.

TUM -23 har varit mitt ”varför” sen dess. Varje gång det varit motigt att ta sig ut på det där passet eller känts jobbigt att gå till gymmet har det varit mitt bränsle att fortsätta.

Jag måste fördriva demonen och få min revansch.

Därför kändes det väldigt tungt när loppets arrangör meddelade mig att Tvetaberg ultramarathon ställs in 2023 på grund av för få bekräftade deltagare. Som tur är känner jag Thomas och han var förstående när jag berättade att jag var tvungen att få genomföra loppet för att få sinnesfrid. Jag skulle få bansträckningen på GPX fil så jag kunde springa loppet själv, dessutom kunde jag låna Thomas garage som base camp.

Upplägget på Tvetaberg ultramarathon är att loppet består av flera olika loopar av varierande längd som ska genomföras i en bestämd ordning. Efter varje loop har man 60min på sig att äta/vila och packa om väskan innan du ger dig ut på nästa loop och så håller du på så i 50h.

För att få en finish måste du alltså hålla igång i alla 50h men beroende på hur många loopar du hinner får du också en viss mängd vila under loppet. Den som har sprungit längst när 50h har gått vinner. Vilan är frivillig så känner man sig stark kan man köra på utan vila mellan looparna.

Så var det då dags, påsken 2023, en helg jag väntat på så länge.

Bävat för och ängtat till på samma gång.

Starten gick 08.00 på långfredagen, första loopen är ca 70km och jag hade turen att få sällskap av Thomas hela första loopen. Kilometer efter kilometer flöt förbi i lugnt och fint tempo. Jag uppskattar verkligen att springa med Thomas, vi hade fina samtal om högt och lågt hela loopen och tiden gick väldigt fort. Hela varvet flöt på fint tycker jag, vi fick båda en liten dipp runt 45km men kom ur den relativt fort.

När vi kom tillbaka till Tvetaberg efter första loopen ca 10h senare hade Thomas fru Louise varit så snäll att hon varit och fixat varsin pizza till oss. Det riktigt gott att mula i sig en pizza efter 10h löpning vill jag lova!

Efter pizzan packade jag om min väska och lade mig ner en liten stund för att vila benen lite innan det var dags för nästa loop.

Thomas var nu klar för dagen med sin träning så nu var jag solo.

Kommande tre loopar skulle gå runt sjön Måsnaren. Denna loopen kallas ”evigheten” och är en väldigt varierande runda på 14km. Bitvis är den väldigt teknisk med superbökig terräng, bitvis lite enklare stig och en psykologiskt jobbigt lång raksträcka på en cykelväg.

Första rundan kändes riktigt bra och jag kände mig ganska pigg igen efter pizza och vila, jag klarade mig också från att ta fram pannlampan större delen av första varvet vilket kändes skönt.

Jag hade som game plan att ta till vara på vilan jag hade möjlighet till efter varje loop så när jag kom tillbaka till garaget efter första evigheten var det det som gällde. Först preppa väskan med vatten och energi till nästa loop, sen trycka i mig någon fast föda innan jag lade mig för att försöka få några minuters sömn/vila innan det var dags att ge mig av igen.

Nu hade mörkret lagt sig rejält så resterande två evigheter skulle springas i pannlampans sken. Under natten hade jag en ganska djup dipp, benen stumnade till ganska ordentligt på mig och jag fick gå en hel del under ena varvet. Detta till trots så lyckades jag ändå hålla ganska jämn hastighet på evighets varven och när tredje loopen runt Måsnaren var klar började solen äntligen gå upp och det var dags för den ökända ”Dunken rundan”. Rundan kallas så för att i första upplagan av TUM var halvvägs-markeringen på rundan en dunk med vatten där du kunde fylla på dina vattenflaskor innan du vände tillbaka. Denna gången fanns det dock ingen dunk på plats och jag fick packa väskan ganska tungt med extra vatten när jag gav mig iväg. Jag har också stor respekt för denna loopen då det var här det gick fel 2022. Loopen tar mycket längre tid än vad man tror pga den tuffa banan så förra året hade jag med mig för lite energi och vatten på loopen vilket resulterade i en ordentlig väggning.

I takt med att solen gick upp och det blev dag började det äntligen vända igen efter nattens dipp, jag lyckades få ca 10min sömn efter sista evigheten och fick i mig en bra frukost. Det tillsammans med soluppgången och en vacker blå himmel fick mitt humör att skjuta i topp och jag mådde riktigt bra, benen kändes pigga igen och livet lekte. Sträckan jag var ute på nu är en otroligt fin del av banan, magisk stig med otrolig natur. Det började bli ganska varmt i takt med att dagen gick vilket var härligt först men det blev sedan lite av ett orosmoment då jag kände att jag inte riktigt kunde dricka så mycket som jag ville. Dunkenrundan flöt ändå på ganska bra och jag mådde väldigt bra fram till sista milen av loopen då jag kom in i en ny svacka, började åter igen känna mig ganska sliten. Jag hade vid det här laget varit i gång i ca 30h och det började kännas i både ben och huvud. Mot sluttampen på loopen mötte jag Thomas och Louise som var ute och tog en promenad i det fina vårvädret, tur för mig! Jag fick både pepp, lite sällskap och en glass! Tänk vad lite vänner, vänliga ord och en glass kan göra! Mitt humör och energi tog återigen en helomvändning och jag kunde pinna på sista biten tillbaka mot garaget och nästa möjlighet att vila lite och fylla på med energi.

Nu när ”dunkenrundan” var avklarad återstod det bara att ta varv på varv på evigheten tills klockan slog 50h.

Jag tog med mig mitt goda humör och energi in på första varvet, solen var fortfarande uppe vilket underlättade. När jag kom tillbaka från första varvet på evigheten började det återigen bli tungt. Jag hade nu varit igång strax under 40h om det kändes verkligen. Innan det var dags att gå på nattskiftet igen träffade jag Thomas som gav mig lite pepp. Han berättade för mig om jag kunde hålla samma tempo som jag gjort på evighets varven hittills så skulle jag hinna med 4 varv till och gå i mål på runt 260km totalt. Det kändes riktigt upplyftande och även om det var många timmar kvar kändes det ändå som att 4 varv på evigheten var något nåbart och gick att ta på. Han sa också att han skulle ta följe med mig på mitt sista varv. Härligt!

Nu var det bara den mörka natten kvar. Natten blev väldigt kämpig, jag var trött, det blev kallt som tusan och huvudet började bli ordentligt snurrigt av sömnbristen. Jag är dessutom ganska mörkrädd och att jogga omkring i skogen ensam i mörkret och dessutom helt snurrig av sömnbrist är ingen toppen kombo. Jag fick massor av märkliga hallucinationer, en del läskiga en del bara konstiga. Jag tyckte tex att en typ av sten som ligger längst med banan såg ut som vädurshuvuden, riktigt märkligt. Banan går också förbi några övergivna byggnader och här spökade mitt huvud till det ordentligt och jag tror pulsen blev lite onödigt hög. Trots att det var kämpigt under natten flöt det ändå på ok. Jag lyckade hålla samma tempo hela natten, mycket tack vare att det var så kallt så att jag kände mig tvungen att försöka hålla lite tempo för att inte bli för kall. Jag lyckades också få lite sömn mellan looparna, totalt tror jag att jag fick ca 70min sömn under de 50h jag höll på.

Till sist var det så dags för sista varvet och klockan närmade sig 50h. Solen gick upp i samband med sista loopen och det var åter igen high life! Nu började jag äntligen se slutet på loppet och jag började räkna med att jag skulle klara det här. Det blev ett känslosamt sista varv runt Måsnaren. Första halvan gick väldigt bra och jag hade ganska mycket spring i benen. Men med ca 3-4km kvar var det som att kroppen bara gav upp, det var slitsamt att förflytta sig framåt överhuvudtaget. Min gångstil blev såg lite ut som en blandning av hur bakbenen rör sig på en kentaur och någon som inte kan gå ordentligt i ett par högklackade skor. Riktigt märkligt, det kändes också som att lårmusklerna inte satt fast längre utan de bara hängde och slängde på benen, otroligt märklig känsla. I slutskedet av loppet började känslorna svalla över mig, att äntligen fått ta detta i mål var helt otroligt. Det var så skönt att få släppa på alla spärrar och låta tårarna forsa, både av utmattning och glädje. Jag hade äntligen klarat av det, fått min revansch på TUM! Att äntligen få lägga sig efter ca 260km i benen och 50h i rörelse var så otroligt skönt, en upplevelse jag aldrig kommer glömma!