Race rapport av Kullamannen 2022 - med Robin Stenberg
Klockan är strax innan 18.00 och jag står ensam mitt bland alla andra löpare på startlinjen. Olycksbådande musik dundrar ur högtalarna. Känslan är att kullamannenriddaren stirrar mig rätt in i ögonen när han står där bara någon enstaka meter från startlinjen. Riddarens blick sveper över alla deltagarna som för att granska oss alla uppifrån och ner, som att han utan att yttra några ord ställer oss frågan - har ni vad som krävs?
Foto: Petter Elfsberg
Eld och rök kantar startsträckan och jag får gåshud av inramningen. Man kan ta på nervositeten i startfållan. Plötsligt hör jag från höger: HEEEJ ROBIN!!! En välbekant röst och en varm kram. Glädje när jag ser min kompis Jessica Ståhl Norris där. Nervositeten försvinner lite när jag växlar några ord med henne och vi bestämmer oss för att slå följe, tryggt, någon som jag vet jag tycker om att springa långt med. Vi sprang tillsammans i ca 24h under Tvetaberg Ultramaraton och det känns väldigt skönt att veta att jag har en trygg punkt i mörkret och det verkar som att vi har ungefär samma race plan. Jessica börjar fippla med sin klocka som hon inte riktigt är vän med för att försöka starta GPX filen där banan är utmarkerad för att undvika felspringningar. Skrattar till lite för mig själv och tänker hur olika man kan vara. Jessica som är en grym ultralöpare med riktigt tunga meriter i bagaget skiter fullständigt i tekniska prylar och vet knappt hur sin egen klocka fungerar. Själv har jag stenkoll på sånt. Ändå har Jessica åstadkommit så mycket mer än både mig och de flesta andra inom löpning. Får en att fundera, kanske har jag fel fokus...
Plötsligt hörs en hög röst hörs genom högtalarna: TEN SECONDS TO START. FIVE, FOUR, THREE, TWO, ONE... RUN!
Starten på Kullamannen var otroligt mäktig. Lite visste jag där och då att de där sista minutrarna innan start skulle representera det kommande dygnet så väl. En blandning av rädsla och tvivel. Ensamhet och kamratskap. Uppgivenhet och defilering, alla dessa känslor gick jag igenom under loppet. Det är det som är så satans mäktigt med Ultralöpning, du får liksom allt. Alla känslor i kvadrat.
Starten har gått och början på banan är, som det så ofta är, lite av en flaskhals.
Stigen är smal och alla försöker hitta sitt tempo, justera kläder mm. Det samma gäller vårt lilla gäng. Jessica introducerade mig för en av sina löparkompisar Lotta vid startlinjen så vi hade nu gått från en duo till en trio som bestämt oss för att ta följe. Efter en prolog på ca 5-6km kommer vi ur Båstad och där börjar också den första ordentliga stigningen rätt upp på Hallandsåsen.
Foto: Petter Elfsberg
Loppet startar i Båstad och gör sedan en loop längst med kusten runt om hela Bjärehalvön, förbi vackra platser som Torekov och Hovs hallar. Väl tillbaka i Båstad efter ca 55km finns en första aid station där det bjuds lite mackor, bullar och buljong att äta innan du ger dig ut på samma slinga igen tills du kommit över åsen en andra gång då du istället för att springa runt halvön en gång till tar sikte mot nästa stora aid station i Ängelholm efter ca 110km. Efter Ängelholm följer du kusten vidare mot Mölle där det sedan väntar ett varv på Kullaberg med väldigt teknisk och brant löpning fylld med höjdmeter och mjölksyra innan du slutligen når målgången igen efter ca 163km.
Förra året gick starten på morgonen så en stor skillnad i år är att du får börja med pannlampan på huvudet och vara beredd på att springa första 13h i mörker. Det som först slår mig är att det går mycket långsammare i år än förra året, antagligen för att det är lite svårare att springa med pannlampan i den bitvis tekniska terrängen.
Min målsättning med loppet var att komma i mål på under 24h, vilket skulle innebära en förbättring mot förra året med ca 30min om jag lyckades. Oftast har jag inte tidsmål på mina lopp men när jag gör samma lopp fler gånger tycker jag ändå det är kul att iaf slå föregående års tid, och att gå sub 24h på ett 100 miles lopp är lite av en milstolpe. På grund av att de första 50km går så pass mycket långsammare än jag hoppats på börjar jag dock ganska snabbt revidera min plan och siktar bara på att ta mig i mål istället, nog så god prestation enligt mig. Jag kämpade också med illamående under första tiden, så även om jag fick i mig energin som jag tänkt så var känslan inte så bra. No biggie.
Även om jag inte kände mig helt hundra var det dock ingenting mot hur Jessica mådde som hade det riktigt kämpigt med magen och tillsist mot vår vilja bad hon mig och Lotta att fortsätta vidare själva. Kändes inget kul men jag förstår också hennes känsla. Sin vana trogen gav Jessica dock aldrig upp utan tog sig hela vägen i mål trots problemen, så sjukt jäkla starkt!
Jag och Lotta fortsatte tillsammans, ömsom skrattandes ömsom lidandes så som det är på en ultra, man går igenom alla känslor med toppar och dalar när man springer så här länge. Mörkret började dock bli riktigt jobbigt innan Ängelholm och jag tror att både jag och Lotta var väldigt trötta både på mörkret och den i ärlighetens namn ganska trista sträckan längst med kusten innan Ängelholm. Jag hade en riktigt dipp här och började bli otroligt låg på energi, var hungrig och kall och tyckte ganska synd om mig själv.
Sen kom soluppgången och det kändes som om jag föddes på nytt, jag fick nytt liv, kände mig mindre trött och bestämde mig för att köra på sista biten till aid station i Ängelholm. Tyvärr valde Lotta att hoppa av här så jag fick fortsätta ensam vilket aldrig är kul. Jag har som personligt mål varje ultra jag gör att få en ny vän och jag tror att jag kunde sätta kryss i den boxen efter att ha pratat med Lotta i dryga 14h, hoppas hon känner likadant.
Väl i Ängelholm fick jag äntligt fylla magen med lite riktigt mat, precis vad jag behövde! Det serverades en riktigt god linsgryta, mackor och buljong. Jag hade på förhand bestämt mig för att inte stanna längre än nödvändigt så jag slängde i mig maten så fort jag kunde. I Ängelholm hade jag också en drop bag som jag förberett innan med ny energi i form av gels och annat som skulle hålla mig i rörelse kommande 10-12h. Jag hade även ett par andra skor där som jag bytte till, skönt att få lite omväxling för fötterna.
När jag gick ur stationen i Ängelholm hade jag lyckats tajma starten med löparna som skulle springa 50km så det var både lite inspirerande och demoraliserande att se dom springa ifrån en på fräscha ben. Vid denna tidpunkten kände jag mig dock riktigt stark igen, humöret var på topp efter matpausen och med nya skor på fötterna var känslan kanon. Jag ringde och snackade lite med min fru som gav mig ytterligare pepp, hon hade också förberett en spellista till mig som jag satte igång och kombinationen av mat, samtalet med Karin och en magisk spellista med våra bästa låtar släppte av en sån otrolig endorfinkick så glädjetårarna sprutade. Där och då mådde jag så fruktansvärt bra! De kommande 3 milen kändes det som jag flög fram! Det skall dock nämnas att begreppet ”flyga fram” när man redan har 110km i benen inte riktigt är jämförbart med att flyga fram annars så det tog ändå sin lilla tid fram till Mölle med sista aid station och strax innan Mölle hade jag hittat ner i källaren igen så matstoppet i Mölle var återigen välbehövligt!
Foto: Petter Elfsberg
När jag gick ur stationen i Mölle hade jag börjat fundera på min första målsättning igen, på något magiskt sätt hade jag tagit igen ganska mycket av tiden som jag tappat första delen av loppet. I Ängelholm låg jag ca 2h efter min tänkta tidsplan men nu var jag helt plötsligt med i matchen igen. Och jag kände mig återigen stark, riktigt stark. Detta kunde gå vägen! Det var bara knappa 2 mil kvar och jag hade 4h på mig att ta mig den sträckan för att klara mitt ursprungliga mål. Det skall dock sägas at den sista sträckan är tuffaste biten på hela loppet med väldigt teknisk terräng, massor av höjdmeter och allmän misär så jag var långt i från ”home safe”.
Varvet på Kullaberg gick bra, riktigt bra, det kändes återigen som att jag flög fram! Jag tog placering efter placering. Oviktigt i det stora hela men det gav en otrolig kick och fick mig att känna mig ännu starkare. Kilometrarna tickade på och jag började inse att jag nog inte bara skulle slå min tid från förra året utan även komma en bra bit under 24h. Och faktiskt, ännu bättre än så. Med några enstaka kilometer kvar började jag till och med fatta att jag hade chans på sub 23h! Vilken känsla! Jag tryckte på så mycket jag kunde och lyckan va total när jag korsade mållinjen på 22h56min44sek.
Varning för rysningar
Dagen efter loppet sa jag att det var sista gången jag gjorde Kullamannen. Loppet är riktigt välorganiserat härlig stämning och vissa delar av banan är magiskt vackra. Men det är också kallt, sjukt jobbigt, och stundtals ganska oinspirerande lopp. Så, ”nej” tänkte jag, inte en gång till! En vecka senare hade jag anmält mig till nästa års lopp. En glömmer snabbt. Och tur är väl det, tänk så många upplevelser man hade gått miste om annars.
Kram Robin